I Afrika på Afrikas horn pågår nu en svår svält som tar livet av många människor. Katastrofen har nu uppskattas som den värsta på 60 år. Problem med politik och krig gör inte situationen bättre. Tillståndet för människorna blir allt sämre och sämre. Många människor flyr från sina hemländer och köar till flyktingläger där max antal flyktingar för länge sedan överstigit gränsen. Regn som uteblir gör att skörden förtvinar och framtiden ser mörk ut.
Själv klagar jag alltid över maten i skolan. När jag fick se verkliga filmer och bilder som verkligen visar hur hemsk situationen verkligen är så skäms jag över mig själv, hur jag beter mig. Det är så fånigt att klaga över mat, vi får ju det till skillnad från dem, så vi borde äta och vara glada.
I Sverige har vi istället problem med vikt, och vi äter alldeles för mycket mat många av oss. Hur kan det vara sådan skillnad på livssituationer för människor i världen?
Hur kan vårat största problem vara att vi vaknar på morgon och inte vet vad vi ska ha för kläder, medans deras problem är att de inte får mat för flera dagar och dör av svält och föroreningar?
Jag ser på oss i Sverige som väldigt egoistiska. Helst behåller vi alla pengar själv och tänker att ”de problemen i Afrika rör ju faktiskt inte mig”. Men så är inte fallet. Katastrofer rör faktiskt hela världen och hjälps vi alla åt kan vi göra stor skillnad. Det finns gott om mat så det skulle kunna räcka till alla på jorden. Istället för att vi i de rikare länderna ger bort maten som blir över så slänger vi det. Det är t.ex. inte många som tänker att den där nästan helt fyllda tallriken man slängde på skollunchen faktiskt skulle kunna rädda en annan människas liv. När jag själv tänker efter så förstår jag hur bra jag har allt, inte nog med at få utbildning i skolan, utan jag får även framdukad mat varje dag, jag har kläder på kroppen och pengar i plånboken.
Vad finns allt att klaga på? Att jag försov mig i morse så jag inte kunde ta den där extra långa duschen som jag tänkt på?
Ja, vi har gott om vatten och mat i Sverige, men vem har sagt att vi måste slösa bort allting?
Nog tycker jag att vi som är rikare kan skippa att köpa det där onödiga klädesplagget och den där enorma godispåsen och istället skänka pengarna till de som faktiskt behöver dem.
Hela mitt liv har jag fått höra att Afrika har det mycket sämre än oss, jag har liksom alltid vetat det. Man ser hela tiden reklam överallt där bilder på magra barn utan hem går på en smutsig gata tittar in i kameran med sorgsna ögon. Klumpen i halsen bara växer och man vill bara gråta när man ser dem. Men lika snabbt efter att reklamen är slut och någon rolig reklam för läsk upptar skärmen, försvinner klumpen och allt de sorgsna glöms bort. Någonstans i bakhuvudet finns hela tiden: jag borde göra något, jag som har det så gott. Men ingenting händer…
Som sagt så skäms jag över mig själv när jag ser dessa reklambilder och filmklipp på nyheterna. Jag beter mig ju som värsta bortskämda ungen! Och det är jag inte ensam om.
Jag tycker det är bra att vi jobbar om det här i skolan. Vi måste lära oss att vara glada för det vi har och inte försöka hitta alla negativa sidor med allt!
Vi måste nog ändra våran syn på världen, alla har det inte bättre än dig. Många lever i ett fantasiliv, där det hela tiden går ut på att ta och ta men aldrig ge. Vi måste börja tänka mer på andra och inte bara på oss själva.

Tycker inte du att alla är värda att leva?

Av Magda Enocsson.